Forskare kan nu tillverka spermier av stam-celler och hoppas pa att om nagot ar ska man till och med kunna anvanda hudceller.
Det skulle innebara att om nagra ar (de raknar med att kunna anvanda metoden till konstgjord befruktning om 5 ar pa IVF-kliniker) sa kan tusentals infertila man traska ner till en klinik, skrapa av lite hud fran armen och sen kan kvinnan befruktas med spermierna skapade fran dessa celler.
Det innebar alltsa for det forsta att vi avlar fram barn fran gener som inte ska kunna skapa livsdugliga barn. Vi uppmuntrar alltsa till att skapa genetiskt svaga individer som aldrig skulle ha fotts eftersom faderns gener inte ar lampade for att ga vidare.
Sa dessa barn bar da pa svaga gener, och vi vet alla vad det kan stalla till med (cancer, arftliga och neurologiska sjukdomar t.ex.).
Men vilken tur da att denna forskningen troligtvis leder till att man kan manipulera celler till att gora andra saker ocksa, som t.ex. att bota cancer, diabetes, fixa immunforsvaret hos AIDS-sjuka och kanske kan vi till och med byta ut daliga gener i barnen sa att de slipper arftliga sjukdomar?
Vilket drom-scenario! Inga sjukdomar nagonsin mer - hurra vi kan leva for evigt! Sa varfor inte ta och spara lite celler fran din make som dog av blödarsjuka, byta ut de daliga generna i ungen och sen leva lycklig i alla dina dagar?
Fast vem behover man egentligen? Skulle varlden inte vara trevligare med bara kvinnor? Det enda vi behover gora ar att sluta ha sex med man och befrukta oss sjalva med spermier skapade fran hudceller och sedan sager vi at doktorn att endast plantera spermier med kvinnliga kromosomer i agget (eller abortera manliga foster - bada alternativen anvands ju redan i nulaget). Resultatet; endast kvinnor fods och mannen dor sakteliga ut. Underbart!

Fast vill vi verkligen radda alla manniskor fran alla sjukdomar? Hur ska vi da kunna "forhindra" att daliga gener fors vidare? Och hur ska vi gora med overpopulationen om folk inte dor som de ska? Och kommer vi verkligen att uppskatta livet lika mycket om vi inte vet att vi skulle kunna do nar som helst? Och blir varlden verkligen en battre plats utan man?

For ovrigt sa ar jag svettig och allmant sunkig och har inte orkat duscha sedan i lordags. Luktar fortfarande helt ok dock, alltid nagot.

Nagon som vet om det funkar att anvanda epilator pa bikinilinjen forresten? Jag har gett upp med bade vaxet och rakhyveln, och jag tappar totalt talamodet med pincetten!

Jag forstar inte hur jag tankte nar jag overvagde att inte komma hem over sommaren. Jag forstar inte hur jag kunde tro att jag skulle klara mig fint utan mina vanner i over ett ar!
Det har verkligen varit en helomvandning att komma hem. Fran att ha suttit ensam mestadelen av tiden (eventuellt suttit och glott pa TV med John) till att plotsligt ha sa manga som vill dra med mig pa diverse upptag att jag knappt hinner sova har varit en stor omstallning! Jag kanner verkligen hur jag lever upp och kanner mig sa otroligt mycket gladare. Jag ar omgiven av massor av manniskor jag alskar, och jag far lov att planera in nar jag vill ha en timme for mig sjalv! Jag onskar att jag kunde ta med mig allihopa till England, och att jag kunde fa grava en liten sjo i parken och bygga en liten rod stuga med vita knutar som vi kunde bo i. Och dar kunde vi lara manniskor att inte vara sa javla snoffsiga, inte ga runt med silverdildosar i roven och att vara mer oppna. Jag vet att jag sa att britter ar mer oppna an Svenskar, men jag tror att jag maste ta tillbaka det. Visst de ar mer oppna i den bemarkelsen att de garna pratar med en massa manniskor - men svenskar ar mer kanslomassigt oppna. Vi knyter band, delar personlig information, hjalper, stottar och hejjar pa. Engelsman pratar kanske procentuellt sett med flera, men de tar sallan nagot intresse i vad den andre sager. Det ar otroligt svart att komma under skinnet pa dem, och de ar sallan intresserade att lara kanna dig 'pa riktigt' savida du inte har nagot smaskigt pa lager som de kan skryta om eller sprida vidare.

For ovrigt sa kanner jag mig lag - trots en galet rolig helg.

Varfor sitter jag inne framfor datorn nar det ar skitfint vader ute?

Ar for tillfallet mitt uppe i min sommarritual.
Koper nagellack mot nagelbitning, nagellack som starker naglarna samt ett korallfargat nagellack som passar brannan fint.
Koper sedan harinpackning och nya harspannen att ha i haret nar det vaxer ut och blir tillrackligt langt att ha spannen i.
Koper aven harborttagningsmedel och vax och smyger med en liten BUS-flaska ocksa.

Sen gar jag hem, lackar naglarna med alla tre nagellack en gang och tappar sedan helt talamodet. Jag orkar inte lacka naglarna med starkande nagellack varje dag, jag orkar inte med att naglarna smakar skit (det gor det sa mycket svarare att ata plockmat och hamburgare), jag orkar inte med att nagellacket blir ojamnt och flackigt, och jag orkar verkligen inte vanta pa att naglarna ska vaxa ut!
Jag packar sedan in haret tva-tre ganger och provar harspannena innan jag inser att haret fortfarande ar risit och fult och att jag maste klippa det.
Efter det ska kroppen bli harfri. Sjalvklart jag har under vintern fortrangt det faktumet att harborttagningsmedlet ger mig stora fula och kliande utslag. Har aven lyckats fortranga faktumet att vaxet har en formaga att fastna skitbra pa haret - men inte alls gar att fa av! Istallet for att bara vara harig sa ar jag bade harig (flackvis bor val tillaggas) och javligt kladdig. Nar allt vax ar bortskrapat och den gamla hederliga rakhyveln har fatt gjort sitt plockas BUS-flaskan fram. Aaaaah, solbranna pa flaska! Eller flackig-ko-som-atit-for-mycket-morotter pa flaska. Valj sjalv - resultatet ar detsamma.

Nar jag gatt igenom alla stegen sa slanger jag allt och svar att jag inte ska gora samma misstag nasta sommar.
Vilket jag naturligtvis gor.

Jag har idag gett mig tva uppdrag att jobba pa under min lilla semester har hemma.
Uppdrag ett: forhindra att valrossen kommer tillbaka i samma veva som lata dagar i solen och obegransat med gratis mat blir standard igen.
Uppdrag tva: bli mindre svensk.

Jag satt namligen pa planet hem idag och hade rysningar hela vagen. Svenskar. De fick haren att sta upp i nacken pa mig och foten stampade irriterat i golvet. Jag hade helt glomt bort hur irriterande svenskar ar. Jag hade helt glomt bort hur ofantligt stela, tillgjorda, valstrukna, humorlosa och polerade vi ar.
Jag satt dar i tva timmar och lyssnade till konversationer utan innehall.
Jag glodde pa leenden sa paklistrade att jag ett tag trodde att de skulle falla av.
Jag lyssnade pa "roliga historier" och iaktog hur de mottogs (ett stelt leende, flackande blickar, ett nervost skratt som far en nick i godkannande, foljt av ett stort paklistrat leende och ett lite hogre och lite langre nervost skratt, avslutat med en lattad suck).
Jag iaktog "karleksfulla" par och familjer. Har alla par och familjer alltid pratat med varandra i samma ton som de pratar med kunder i en affar, sin sekreterare eller elever? Och har de konversationer som gar djupare an huruvida toaletterna vad stadade eller inte? De hade lika garna kunnat prata med totala framlingar i mina ogon.

Det jag stor mig allra mest pa ar dock mig sjalv.
Pa hur svensk jag ar.
Jag stor mig pa hur awkward jag kanner mig i vissa situationer, och att jag da plockar fram det dar paklistrade leendet och det nervosa skrattet.
Jag stor mig pa att jag har svart att ga ner pa djupet i en konversation. Blir det mer personligt an "hur mar du idag?" sa kommer den svenska skolden upp. Skolden som skyddar mig fran folk som forsoker bryta sig in och utforska mig som person; men som aven skyddar mig fran att lacka ut information som kan gora att personen i fraga uppfattar mig som "udda", "utanfor normen", "for insatt i politik/miljon/bocker/whatever", "for smart", "for korkad", "for kanslosam", "for klangig", "o-lagom". For vi svenskar maste alla vara normala. Asikter halls tillbaka sa lange vi inte ar valbetalda tidningsskribenter eller 14ariga bloggare som vill skapa revolution eller forandra samhallet. Det ar fult att saga att vi tycker om att ata kott. Det ar ackligt om vi erkanner att vi tander pa annat an missionaren. Vi har en silverdildo uppkord i roven om vi rakar vara insatta i varldfragorna och dessutom har asikter om vad som bor goras. Man anses vara emotionellt instabil om man grater over att pojkvannen gjort slut om man ar over 18. Osv. Osv. Osv...
Jag insag nar jag satt och rannsakade mig sjalv och min svenskhet att jag forstar precis vad John menar nu nar han sager att jag ar svar att prata med ibland (och da pratar vi inte om sprakproblem). Vi svenskar AR svara att prata med. Det ar inte sa att vi sitter tysta i ett horn, men daremot ar vi sallan helt uppriktiga i vad vi sager! Vi skrattar fastan nagot inte ar kul, vi haller med folk fastan vi egentligen tycker precis tvart om, vi haller kaft om vi kanner att vi inte har nagot valdigt viktigt att tillagga, vi ger komplimanger "for att vara snalla". Dessutom ar det fult att belasta nagon annan med sina problem, sa sant haller vi kaft om. En svensk star ut tills han gar in i vaggen. Det ar fult att prata om andra manniskor ocksa, vilket skapar ett dilemma; man pratar ogarna om sig sjalv, men man far inte prata om andra heller.

Det blev annu ett langt och ostrukturerat inlagg denna natten. Jag har markt att jag har for vana att skriva sadana nar jag egentligen borde sova istallet. Orkar aldrig skriva fardigt dem heller. Ni far helt enkelt fylla i tomrummen sjalva!

Det forsta steget i att bli "o-svensk" ar att forsoka lagga av med den artiga tonen. Missforsta mig ratt nu; artighet ar bra, det argumenterar jag inte emot - MEN, den behover inte genomsyra hela spraket! Det ar helt ok att saga sin asikt aven om den fornarmar nagon och inte be om ursakt. Och det ar helt ok att inte ha tid att prata, inte vilja prata, inte orka prata, inte ha lust att prata. Och just nu vill jag inte skriva mer. Jag vill kolla min facebook och sen sova. Sa god natt!

Den som inte vill lasa ett fjortisdeppigt inlagg om hur jag mar kan sluta lasa nu.

Jag har alltid haft lojligt svart for folk som skriver sana har inlagg sjalv. Alltid tyckt att de borde ga och gora nagot at sina problem istallet for att gnalla over dem och tigga uppmarksamhet. Jag ar i alla fall i processen att gora nagot at mina problem nu, ifall nagon kande att de ville haka upp sig lite over det. Gnalla och tigga uppmarksamhet gor jag dock, det maste jag erkanna. Visserligen ar det helt fel satt att fa uppmarksamhet pa, for dels sa riskerar man att stamplas som antingen ett psykfall eller uppmarksamhetskat emo, och dels sa far man aldrig akta sympati, utan endast sadan folk kanner sig tvingad till att bjuda pa. Sa det ar lugnt folks, ni behover inte skriva massa kommentarer "bara for att", jag har kontakt med en annan hjalporganisation som gor det via e-mail redan de dagar da det ar extra tugnt.

For att aterga till fjortisdeppet dock:
Har spenderat mestadelen av dagen pa telefon med en otroligt sympatisk manniska fran en help line. Hon har efter varat samtal i morse ringt med jamna mellanrum och kollat sa att jag fortfarande inte ar sjalvmordsbenagen eller skadar mig, fortfarande ar i fysiskt fungerande skick (grav angest och panikattacker kan ge smalaskiga fysiska symptom ibland vilket kan vara bra att veta sa att man inte tror att man haller pa att do, vilket bara gor angesten varre), inte behover lakarvard, samt peppat mig till att ga till doktorn och be att fa prata med en counsellour. Jag tog mig dit tillslut och hoppades pa att fa prata ut. Att fa tomma ur mig allt.
Istallet blev det ett kort mote pa 5 minuter da han inte ens tittade upp ifran sin dataskarm. Jag blev erbjuden piller, trots att jag sa att jag inte ville ha dem och att jag tror att jag skulle ma mycket battre bara jag fick prata med nagon, och det helst idag.
Efter lite otaligt handviftande foste han ut mig och sa att han skulle skicka ivag en ansokan och att jag skulle fa besked om nagra veckor. Nagra veckor. Det ar idag jag behover hjalp. Det ar idag jag inte fungerar som manniska. Det ar idag som jag spenderat fjorton timmar med att bara grata och prata med en stackars hjalplos - men ack sa sympatisk - manniska pa telefonen. Det ar idag som jag kanner att jag haller pa att ga under av allt jag behover fa ur mig. Det ar idag jag behover nagon som kan fanga upp mig innan det ar for sent. Inte om nagra veckor. Om nagra veckor kommer jag fortfarande att behova nagon att prata med, ingen tvekan om det, men idag hade jag verkligen behovt nagon som bara hade kunnat lyssna.
Jag ar en sadan som aldrig skulle tanka mig att soka vard om jag verkligen inte behovde den. Jag gar inte ens till lakaren annat an om akomman jag har blir varre istallet for battre efter tva manader (eller ar.. beroende pa vad det ar for akomma. Urinvagsinfektionen fick tva manader pa sig att ge upp, och den konstanta nastappan har haft 12 ar pa sig att forsvinna, men vagrar fortfarande ge med sig, sa jag har bestamt att om det inte blir battre innan jag ar 25 sa ska jag ga och be att fa veta vad det ar for fel pa mig). Det ar knappt sa att jag skulle overvaga att soka vard ens om jag hade fluglarver som kralar under skinnet (alla vet ju att det bara ar att plocka ut dem med pincett nar de sticker ut huvudet anda). Tank om jag faktiskt hade varit sjalvmordsbenagen. Nu ar jag ju som tur var inte det. Jag tror att livet nog har nagot bra att erbjuda langre fram. Jag ser t.ex. fram emot att bli pensionar, och om det da kravs att jag mar daligt i 65 ar forst sa ar det vart det. Men i alla fall. Hade jag varit sjalvmordsbenagen sa ar ju risken ganska stor att jag inte skulle ha kommit till motet om nagra veckor. Visserligen mindre jobb for gubbarna pa mottagningen, sa det kanske ar positivt?
Men jag tycker att det ar bra markligt att han inte ens brydde sig om att fraga hur jag madde annat an nar jag kom in genom dorren. Jag svarade att jag var deprimerad och behovde hjalp - och blev erbjuden piller. Inga fragor om sjalvskadebeteende, humorsvangningar, sjalvmordstankar, livsstil eller nagot - saker som faktiskt ar valdigt viktiga att veta for att kunna ge ratt medicin. For piller som funkar for nagon som bara ar deprimerad kan inte funka alls, eller till och med forstarka kanslorna, for de som ibland har uppatperioder, eller tvangssyndrom. Sa jag tackade nej till pillren och sa att det duger fint att bara ha nagon att prata med. Innan jag gick fick jag till och med fraga om jag kunde fa nagra nasdukar till att torka tararna med, for jag tror inte ens att han markte att jag grat mig genom hela motet, eller sa var han bara otroligt ignorant och tyckte sakert att om jag skulle grata sa fick jag val snallt ta med mig egna nasdukar.

Jag tanker inte traka ut er med orsakerna till varfor jag mar som jag gor for ovrigt, for jag gjorde en lista, och den ar over 3 sidor lang nu. Lite val mycket deppigheter for ett enda inlagg tycker jag. Nu ska jag dricka lite mer valling (som for ovrigt luktar nybakta kakor) och sen forsoka sova. Jobbar imorrn och hoppas pa att slippa vakna upp med igensvallda ogon. Brukar alltid se ut som om jag gatt femton rundor i boxningsringen dagen efter.

Pallra mig till Morrisons och kopa pizza och harfarg, eller slapa mig ner pa stan och kopa klanning och nya snygga skor?
Det lutar at Morrisons, mest for att det bara ligger tio minuter upp for gatan. Vet inte om jag klarar mig anda ner till stan utan att ta med tio paket nasdukar. Vilket ar javligt synd med tanke pa att jag verkligen vill ha en klanning och nya snygga skor.