Den som inte vill lasa ett fjortisdeppigt inlagg om hur jag mar kan sluta lasa nu.

Jag har alltid haft lojligt svart for folk som skriver sana har inlagg sjalv. Alltid tyckt att de borde ga och gora nagot at sina problem istallet for att gnalla over dem och tigga uppmarksamhet. Jag ar i alla fall i processen att gora nagot at mina problem nu, ifall nagon kande att de ville haka upp sig lite over det. Gnalla och tigga uppmarksamhet gor jag dock, det maste jag erkanna. Visserligen ar det helt fel satt att fa uppmarksamhet pa, for dels sa riskerar man att stamplas som antingen ett psykfall eller uppmarksamhetskat emo, och dels sa far man aldrig akta sympati, utan endast sadan folk kanner sig tvingad till att bjuda pa. Sa det ar lugnt folks, ni behover inte skriva massa kommentarer "bara for att", jag har kontakt med en annan hjalporganisation som gor det via e-mail redan de dagar da det ar extra tugnt.

For att aterga till fjortisdeppet dock:
Har spenderat mestadelen av dagen pa telefon med en otroligt sympatisk manniska fran en help line. Hon har efter varat samtal i morse ringt med jamna mellanrum och kollat sa att jag fortfarande inte ar sjalvmordsbenagen eller skadar mig, fortfarande ar i fysiskt fungerande skick (grav angest och panikattacker kan ge smalaskiga fysiska symptom ibland vilket kan vara bra att veta sa att man inte tror att man haller pa att do, vilket bara gor angesten varre), inte behover lakarvard, samt peppat mig till att ga till doktorn och be att fa prata med en counsellour. Jag tog mig dit tillslut och hoppades pa att fa prata ut. Att fa tomma ur mig allt.
Istallet blev det ett kort mote pa 5 minuter da han inte ens tittade upp ifran sin dataskarm. Jag blev erbjuden piller, trots att jag sa att jag inte ville ha dem och att jag tror att jag skulle ma mycket battre bara jag fick prata med nagon, och det helst idag.
Efter lite otaligt handviftande foste han ut mig och sa att han skulle skicka ivag en ansokan och att jag skulle fa besked om nagra veckor. Nagra veckor. Det ar idag jag behover hjalp. Det ar idag jag inte fungerar som manniska. Det ar idag som jag spenderat fjorton timmar med att bara grata och prata med en stackars hjalplos - men ack sa sympatisk - manniska pa telefonen. Det ar idag som jag kanner att jag haller pa att ga under av allt jag behover fa ur mig. Det ar idag jag behover nagon som kan fanga upp mig innan det ar for sent. Inte om nagra veckor. Om nagra veckor kommer jag fortfarande att behova nagon att prata med, ingen tvekan om det, men idag hade jag verkligen behovt nagon som bara hade kunnat lyssna.
Jag ar en sadan som aldrig skulle tanka mig att soka vard om jag verkligen inte behovde den. Jag gar inte ens till lakaren annat an om akomman jag har blir varre istallet for battre efter tva manader (eller ar.. beroende pa vad det ar for akomma. Urinvagsinfektionen fick tva manader pa sig att ge upp, och den konstanta nastappan har haft 12 ar pa sig att forsvinna, men vagrar fortfarande ge med sig, sa jag har bestamt att om det inte blir battre innan jag ar 25 sa ska jag ga och be att fa veta vad det ar for fel pa mig). Det ar knappt sa att jag skulle overvaga att soka vard ens om jag hade fluglarver som kralar under skinnet (alla vet ju att det bara ar att plocka ut dem med pincett nar de sticker ut huvudet anda). Tank om jag faktiskt hade varit sjalvmordsbenagen. Nu ar jag ju som tur var inte det. Jag tror att livet nog har nagot bra att erbjuda langre fram. Jag ser t.ex. fram emot att bli pensionar, och om det da kravs att jag mar daligt i 65 ar forst sa ar det vart det. Men i alla fall. Hade jag varit sjalvmordsbenagen sa ar ju risken ganska stor att jag inte skulle ha kommit till motet om nagra veckor. Visserligen mindre jobb for gubbarna pa mottagningen, sa det kanske ar positivt?
Men jag tycker att det ar bra markligt att han inte ens brydde sig om att fraga hur jag madde annat an nar jag kom in genom dorren. Jag svarade att jag var deprimerad och behovde hjalp - och blev erbjuden piller. Inga fragor om sjalvskadebeteende, humorsvangningar, sjalvmordstankar, livsstil eller nagot - saker som faktiskt ar valdigt viktiga att veta for att kunna ge ratt medicin. For piller som funkar for nagon som bara ar deprimerad kan inte funka alls, eller till och med forstarka kanslorna, for de som ibland har uppatperioder, eller tvangssyndrom. Sa jag tackade nej till pillren och sa att det duger fint att bara ha nagon att prata med. Innan jag gick fick jag till och med fraga om jag kunde fa nagra nasdukar till att torka tararna med, for jag tror inte ens att han markte att jag grat mig genom hela motet, eller sa var han bara otroligt ignorant och tyckte sakert att om jag skulle grata sa fick jag val snallt ta med mig egna nasdukar.

Jag tanker inte traka ut er med orsakerna till varfor jag mar som jag gor for ovrigt, for jag gjorde en lista, och den ar over 3 sidor lang nu. Lite val mycket deppigheter for ett enda inlagg tycker jag. Nu ska jag dricka lite mer valling (som for ovrigt luktar nybakta kakor) och sen forsoka sova. Jobbar imorrn och hoppas pa att slippa vakna upp med igensvallda ogon. Brukar alltid se ut som om jag gatt femton rundor i boxningsringen dagen efter.