Jag forstar inte hur jag tankte nar jag overvagde att inte komma hem over sommaren. Jag forstar inte hur jag kunde tro att jag skulle klara mig fint utan mina vanner i over ett ar!
Det har verkligen varit en helomvandning att komma hem. Fran att ha suttit ensam mestadelen av tiden (eventuellt suttit och glott pa TV med John) till att plotsligt ha sa manga som vill dra med mig pa diverse upptag att jag knappt hinner sova har varit en stor omstallning! Jag kanner verkligen hur jag lever upp och kanner mig sa otroligt mycket gladare. Jag ar omgiven av massor av manniskor jag alskar, och jag far lov att planera in nar jag vill ha en timme for mig sjalv! Jag onskar att jag kunde ta med mig allihopa till England, och att jag kunde fa grava en liten sjo i parken och bygga en liten rod stuga med vita knutar som vi kunde bo i. Och dar kunde vi lara manniskor att inte vara sa javla snoffsiga, inte ga runt med silverdildosar i roven och att vara mer oppna. Jag vet att jag sa att britter ar mer oppna an Svenskar, men jag tror att jag maste ta tillbaka det. Visst de ar mer oppna i den bemarkelsen att de garna pratar med en massa manniskor - men svenskar ar mer kanslomassigt oppna. Vi knyter band, delar personlig information, hjalper, stottar och hejjar pa. Engelsman pratar kanske procentuellt sett med flera, men de tar sallan nagot intresse i vad den andre sager. Det ar otroligt svart att komma under skinnet pa dem, och de ar sallan intresserade att lara kanna dig 'pa riktigt' savida du inte har nagot smaskigt pa lager som de kan skryta om eller sprida vidare.

For ovrigt sa kanner jag mig lag - trots en galet rolig helg.