Jag orkar inte. Vill inte. Kan inte.

Det gnager i brostet. Rusar genom huvudet. Vaxer.

Allt lagger sig som ett tacke ovanpa mig. Och ju langre jag bara ligger i sangen och inte gor nagot at det sa blir det bara tyngre och tyngre, och det blir svarare och svarare att faktiskt ta fa tummen ur och gora nagot, for tillslut ar det sa mycket som skulle behova goras att jag inte vet i vilken ande jag ska borja, och vad vitsen med det ar langre.

Kanner mig sa sjukt lag och omotiverad att jag inte vet vart jag ska ta vagen langre. Hos John blir jag en borda, jag kanner att jag bara ar ivagen och hindrar honom fran att gora nagot kul. Hemma sitter jag bara och stirrar pa denna forbannade skarmen, for trott for att ens orka kommunuciera med folk ens via internet. Utomhus sa kommer jag bara till Spar, dar jag koper glass, som jag sedan gar raka vagen hem och ater, framfor denna forbannade skarmen. Och sa fastnar jag har igen. I skolan hamnar jag bara i cafeterian, dar jag sitter ensam vid ett bord och forsoker att se ut som om jag har sallskap (bara det att de spenderar ovanligt lang tid pa toan). Jag ar sa trott pa det har landet. Vadret ar skit (med undantag for de senaste dagarnas sol), manniskorna ar ytliga och falska, maten ar ensidig, husen ar kalla och fuktiga och vattnet smakar klor.
Iofs ar sa jag sa sjukt trott pa allt just nu. Vill inte vara har, vill inte vara nagon annanstans, vill inte vara nu och vill inte vara sen.

Jag tror jag ska ta den dar promenaden till Spar trots allt. Kanske lite socker piggar upp mig?