Sitter och laser 'Acklet' av Jean-Paul Sartre sahar pa kvallskvisten och fastnade for ett stycke ur boken;

"Plotsligt ser jag for mig namnet pa de forfattare som Autodidakten senast studerat: Lambert, Langlois, Larbelettrier, Lastex, Lavergne. Det star klart for mig som en blixt; jag har fattat Autodidaktens metod: han inhamtar sina kunskaper i bokstavsordning. Jag betraktar honom med nagot av beundran. Vilken vilja kraves det inte for att langsamt och ihardigt forverkliga en sadan valdig plan. En dag, for sju ar sedan (han har berattat for mig att han har studerat i sju ar) tagade han med pomp och stat in i denna sal. Han lat blicken vandra over de otaliga bocker som kladde vaggarna och han maste ha sagt ungefar som Rastingac: "Nu ska vi ta oss en dust, du manskliga vetande." Sedan gick han och tog den forsta boken pa den forsta hyllan langst bort till hoger, han oppnade den vid forsta sidan, med en kansla av aktning och fruktan forenade med en oomkullrunkeligt beslut. Nu har han kommit till L. K efter J, L efter K. Han har tagit ett tvart skutt fran studiet av skalbaggarna till kvantteorin, fran ett arbete om Tamerlan till en katolsk pamflett mot darwinismen: inte ett ogonblick har han blivit bragt ur fattningen. Han har last allt; i sitt huvud har han proppat halften av vad man vet om partogenes, halften av argumenten mot vivisektion. Bakom honom och framfor honom finns ett universum. Och den dag narmar sig nar han kan saga till sig sjalv, i det han slar igen den sista boken pa sista hyllan langst bort till vanster: "Och nu da?" "

Detta har egentligen ingenting med bokens tankar om hur vara tankar ar formade och utifran vad, och hur Roquentin  distanserar sig till omgivningen och till sig sjalv till den grad att han tillslut acklas av sin egen existens, formaga att kanna - och framfor allt - hans frihet. Nej, anledningen till att jag kande att detta stycke behovde citeras i en blogg ar for att jag kanner igen mig i Autodidakten. Jag har ocksa plojt igenom bocker i bokstavsordning, last ordlistor fran parm till parm och samlat information. Och om jag kunde, sa skulle jag vilja saga foljande till Autodidakten; det tjanar ingenting till.

For inte fan ar jag smartare nu an jag var innan bara for att jag last mer. Jag kanske har storre ordforrad, och jag kanske ar mer allmanbildad, men inte fan ar jag smartare. (Och inte fan hade jag nagon som beundrade mitt harda arbete)

Nu ska jag fortsatta lasa och bygga mitt intellekt (hypokrit javisst!).