Ikvall ar det tankt att vi ska ga hem till Johns syster och ta nagra ol, och jag ar skitnervos. Har suttit och lyssnat pa Larry Kings "How to talk to anyone, anywhere, anytime" hela morgonen i ett desperat forsok att forhindra att jag sitter tyst som en mus i ett horn hela kvallen, eller braker ur mig nagot opassande. Jag hatar att prata med nya manniskor. Huvudet ekar tomt, och munnen fylls av bomull. Annu varre blir det nar man ska traffa Familjen. Jag gor alltid ett svindaligt intryck pa foraldrar och syskon. Kommer t.ex. ihag forsta gangen jag traffade Johns pappa.
Jag var ute och promenerade med illrarna da jag stotte ihop med honom, och han borjade prata om illrarna. Mitt i konversationen braker jag ur mig "ar det du som ar Johns pappa?" och han ser  for ett ogonblick lite radd ut (jag forstar honom, jag skulle ocksa bli radd om nagon okand fragade mig samma sak). Han sa ja tillslut iaf, och da strackte jag fram handen och presenterade mig som Amanda. Han skakade den lite forsiktigt och tankte sakert "vem fan ar Amanda?" (jag och John var inte officiella an sa jag visste inte om han hade berattat om mig). Sen blev det en pinsam tystnad. En otroligt pinsam tystnad. Och sa gick han.

Andra gangen jag traffade hans pappa, och aven hans styvmor var inte lika hemsk, men fortfarande pinsam. Jag och John var pa stan da han fick ett sms av sin pappa om att vi kunde komma och fika med dem om vi ville. Visst tankte vi och gick till cafeet. Val dar sa var den pinsamma tystnaden dar igen. De fragade lite om nar jag flyttade till England, vad jag pluggade osv. Sen kom dods-stoten; "Kunde du nagon engelska innan du flyttade hit?" och jag svarade ja och forsokte mig pa att dra ett skamt om att min engelska alltid varit helt ok, men att jag inte lart mig chav-slangen riktigt an. Efter mitt "skamt" la sig den pinsamma tystnaden tung igen. Ingen hade fattat vad jag sa.