I natt dromde jag att en bekant borjade grava, och helt plotsligt sa sprack hela jorden upp och typ exploderade langsamt. Bitarna mer drev ivag fran varandra an flog ivag liksom (jorden var forovrigt ihalig). Pa nan vanster sa hamnade jag pa ett rymdskepp tillsammans med lite olika manniskor jag kande och inte kande och darifran sag vi resten av jordens befolkning do nar de kom ut i rymden. Plotsligt sa insag vi att en liten bit av jorden fanns kvar! Sa vi akte ner dit, och upptackte att den lilla biten var Vasterfors. Sa vi landade och klev trevandes ut. Jag har aldrig varit i Vasterfors sa det kandes lite som att stiga iland pa en ny planet, speciellt nu nar det var det enda som bestod av varan gamla.

 

Vi bosatte oss i nagra tomma lagenheter i ett hyreshus trivdes ratt bra bland pensionarerna som inte ens insett att jorden spruckit och flutit ivag. Vad vi inte raknat med var den etniska utrensningen!

Judiska kvinnor hade tagit over Vasterfors, och alla blonda, rodtottar och brunhariga kvinnor sattes fort i fangelse. Dar fick vi sitta i stora burar, varpa vi blev utkallade en och en och fick satta oss ner framfor ett skrivbord dar det satt en dam och skrev ner alla vara tillhorigheter och varan dom. Jag hade en massa pennor, och sjalvklart sa stal "min" dam min favoritpenna! Men pa nagot vis sa fick vi en sorts vanskaplig kontakt under de dar fa ogonblicken, och hon satte "behover utredas" pa mitt papper, sa jag fick ga tillbaka till buren. Jag blev sedan kallad till henne igen, och hon stal aven min kamera nu. Sen gick vi pa promenad och jag sa att jag inte ville do och hon tog min hand och sa 'da gar vi da'. Jag forstod ingenting, men hon blinkade till en vakt och hon slappte forbi oss och foljde sedan efter oss. sen sprang vi som skallade rattor upp for en slant, upp pa riksvagen och in i skogen och klattrade sedan in genom ett fonster - som visade sig vara min sekreterares bostad. Hon bodde hos sin mamma och hade en skoldpaddsfargad katt. Planen var att jag skulle halla mig gomd i hennes sovrum, men sen sa vaknde jag.

Och det har har saklart ingenting med nanting att gora. Tankte mest tala om att jag lever.