Nu sitter jag har med valdigt irrationella kanslor. John ar pa sjukhuset och ska opereras. Han har lyckats med att saga av halva fingret och trasat sonder senan anda ner in i handen.
Och jag ar arg.
Jag ar arg for att han ar sa forbannat javla klantig att han lyckas med att nastan saga av sig fingret.
Jag ar arg for att han svarar kort och irriterat pa mina sms (fastan jag vet att det nog ar helt naturligt att svara kort och irriterat pa sms nar man sitter pa akuten och vantar pa operation).
Jag ar arg for att han inte svarat pa mitt meddelande pa facebook, trots att han varit inloggad.
Och jag ar arg for att han, nar han loggade in, tog bort sin status (som var en fin liten paminnelse om att han skulle komma och halsa pa mig snart).
Jag vet att jag inte borde vara arg, speciellt inte over nagot sa futtigt som facebook. Men monstret i huvudet ploppar ju ofta fram i situationer av starka kanslor, och jag vet att jag egentligen inte ar arg, utan bara valdigt, valdigt ledsen och besviken over att han troligtvis inte kommer kunna komma till Sverige pa onsdag. Jag hade ju sett fram emot det mer an ett litet barn ser fram emot julafton, fodelsedagen och en resa till Disneyland tillsammans.
Men just nu klarar mitt huvud inte av att bearbeta de kanslorna, utan de far utlopp som ilska istallet. Och paranoia. For kanske ar det sa att han bara hittar pa/har gjort sig illa med flit for att han inte vill komma och halsa pa mig? Kanske ar det darfor som han raderade sin status, och kanske ar det darfor som han inte svarade pa mitt meddelande?

Kanslorna ar som sagt valdigt irrationella just nu, och jag vet att jag har ingen som helst ratt eller anledning att kanna eller tanka sa har egentligen. Sa nu ska jag ga och dricka vin, glo pa TV och hoppas pa att huvudet klarnar snart.