Nar allt rasar samman sa finns Anders dar. Anders som jag knappt pratat med pa iaf ett halvar pga omstandigheterna. Och han fragar hur jag mar. Jag har inte hort den fragan fran nagon i min "narhet" pa flera manader.
Manga valbehovliga kramar senare sa vet jag vad jag borde gora. Tvivel kvarstar, saklart, men det kanns battre. Det kanns mer ratt. Jag ar, hur konstigt det an later i mina oron, viktigare an manniskorna runt omkring mig. Det galler bara att ta steget. Bara lata det ga. Bara slappa taget. Bara latsas som om jag ar den enda manniskan pa denna planeten som rakas. Bara forsoka forsta att mitt egna valmaende ar viktigare an andras.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det, men jag ska forsoka.